torsdag 5 april 2018

Jaktkritik

Jag har ofta svårt att hitta intressanta böcker på biblioteket och därför går jag ibland och tittar i mina bokhyllor för att se om jag har några böcker som jag inte läst på länge. I påskas tog jag fram boken "Hemma vid Fågelsången" av Gunnar Brusewitz (Vingförlaget 1961).
Gunnar Brusewitz (1924 - 2004) var en beläst författare och mycket skicklig konstnär och illustratör. Hans konstnärs signum var de skissartade men oerhört träffsäkra bilderna över det svenska landskap men också de beundransvärda karaktäristiska porträtt av fåglar och andra djur. Han hade en förmåga att med några få streck fånga en fågels "jizz" allså fånga det typiska för en fågels flykt och rörelser så att man kan artbestämma fågel trots att han skissar den på långt håll. Brusewitz hade också en mycket  stor beläsenhet och kunde sin grekiska gudasaga och var väl förtrogen med poeters - och naturskildrares alster. När jag läser berikar jag mig alltså också litterärt.
Men jag har skrivit om Brusewitz förut och förundras över hans oreflexterade syn på jakt. Brusewitz hade nog en ganska tolererande syn på jakt och skrev också en stor och gedigen kok om jakt och jaktredskap från ur till 1900-talet. (jag har inte läst verket men det lär vara en hel avhandling).
I boken som jag nämt finns ett par berättelser som berör jakt. En av dessa berör en rävjakt där en granne och Brusewitz sitter i en lada och väntar på att en räv ska komma fram till en åtel. Nu kommer aldrig räven inom skotthåll men Brusewitz förklarar inte varför räven ska skjutas.
I ett annat kapitel tar han upp den förr i tiden förekommande lärkjakten och sedan att lämna fram vårens första lärka till kungen och då få en"dukat". Denne hemska sed avskaffades av Karl XV kanske beroende på hans sons (sedermera Oscar II) motstånd.  Samtidigt skildrar han att ett gäng pojkar skjuter en kråka. Sedan står det "Jag känner mig lättad. Trodde i första ögonblicket att det var lärkorna som han var ute efter". Varför denna "rasism?" Han anser dock att "kroknäbbar", alltså rovfåglar, ska skyddas men det dröjer till 1968 utom duvhöken  som får vänta på fridlysning till 1979.
På 1960-talet måste det vara en stor sällsynthet att se ett lodjur ca en mil söder om Rimbo i Uppland. Men när lodjuret kommer så tycks det finns ett direkt behov att döda det. När lodjuret dyker upp nära en skogsgård går mannen efter geväret men lodjur sätter sig framför bilen och för att inte skada bilen skjuter inte mannen och lodjuret kan försvinna. Men ingen kommentar av Brusewitz.
Det sista exempel är när en "skogsströvare och jägare" kommer till Brusewitz och frågar: " Va fan är det här för en fågel?". Brusewitz konstaterar att det är en järpe. Jag anser att det är ett typiskt för jägare att skjuta på djur som de inte vet vilken art det är. Jag har många bevis för detta men det skulle ta för lång tid att redogöra för alla. Brusewitz påstår att järpen är fridlyst. Det är möjligt att den är i Uppland men enligt de listor på avskjutningsstatistik jag fått av Jägareförbundet så har man jagat järpar sedan avskjutningsstatistiken började beräknas 1939. Brusewitz anser att det finns en liten stam just i Roslagen och meddelar att Linné skrev om detta. Numera är järpen mer vanlig i Uppland men sällsynt. Inget mer än att järpen är fridlyst säger Brusewitz och jägaren går och säger "Vi säger att det är en fasan".  

Inga kommentarer: