Nu har jag läst ut Gunnar Brusewitz´ bok "Björnjägare och fjärilsmålare" (Wahlström & Widstrand 1968). Brusewitz ger i boken små biografier av sju olika "naturforskare" (som Brusewitz kallar dem). De levde och verkade alla under 1800-talet även om några var födda i slutet av 1700-talet och några dog på 1900-talet. 

Jag tycker att Brusewitz har en förmildrande, överseende och okritisk hållning till det barbari som förekom. Alla är ju jägare. På 1800.talet måste man ha djuret i handen för att kunna veta vilken art man såg men också få större kunskap om artens biologi t ex föda. Nu skulle man inte behöva skjuta 100-tals eller 1000-tals för dessa ändamål men jakten var då som nu ett nöje. Dessutom tillkom samlandet och skapandet av museer som många ägnade sig åt.

Rovdjursjakten var omfattande och förödande. Men Brusewitz har förståelse för detta raseri då han  kan bekräfta att 1000-tals hästar, kor, grisar och får/getter dödas av rovdjur. Men som Brusewitz också påpekar starkt tillbakaträngd av den av Gustaf III frisläpta husbehovsjakten för allmogen och att kreaturen gick fritt i skogen utan större övervakning och betade ner det som de vilda djuren skulle kunna livnära sig på. 

Flera av de porträtterade personerna är rena knölar och i mitt tycke är Hovjägmästaren Herman Falk i Värmland en tyrann. Falk får, oförtjänt, den näst längsta presentationen. Brusewitz verkar fascinerad av Falks stort upplagda drevjakter på rovdjur och att han lär ha dödat fler än 100 björnar. Detta verkar imponera Brusewitz så att han räknar upp andra personer som också lär ha dödat fler än 100 björnar; han nämner också finska jägare! Denna Falk är en osympatisk person och i boken berättas om en berusad bonde som försökt skämta lite med Falk och att Falk slagit till honom så kraftigt att bonden föll omkull med sådan fart att personen intill också föll. Då Falk fick reda på att en torpare skjutit en orre på förbjuden tid stämde honom inför tinget och fick honom dömd att förlora sin bössa men också böter så att han måste sälja sin ko. Från att ha varit fattig kom familjen att leva i verklig misär. Förutom sina drevjakter på rovdjur kunde också Falk ordna dylika på hare och då kunde jakten uppgå till ett 50-tal harar en ett 10-tal var vanligare.

Falk var dock medveten om det jaktvara viltets kraftiga nergång och ville på 1860-talet införa begränsningar på den fria jakten. Men inte på "skadedjur" där skottpengarna kraftigt skulle höjas. En annan person som Brusewitz skriver om J.W.Lindblad har liknande tankar men vill utrota duvhöken och räven.

Jag ser detta som typiskt jägare att främja det jaktbara viltet med utrota rovdjuren. Så är det än idag. Gustaf Kolthoff (också porträtterad i boken) som var konservator såg vid sina dissektioner av rävar hur "nyttiga" rävarna var för jordbruket då de i huvudsak konsumerar sorkar och han ansåg räven som ett "övervägande nyttigt djur" vilket inte många jägare håller med honom än idag.    

Det finns alltså mycket att göra för att vi djurvänner ska bli tillfredsställda.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida. www. jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna