måndag 22 maj 2017

Jaktkritik

För en tid sedan hörde jag av några grannar att Hargs bruk hade sålt ut jakträtten på sina ägor till några "miljonärer" i Djursholm. Det ante mig i vintras då jag såg skogsmaskiner i viltstängslet som verkligen gick fram och mejade ner kanske 2/3 ar av skogen. Det var verkligen ingen förlust. Det var en förskräcklig ful skog. Nu är det bara några få dungar kvar men jag antar att den öppna marken kommer att planteras. Tyvärr blir det väl en ogenomtränglig granskog.
Hargs bruk är enligt uppgift Sveriges största privata markägare med 20 000 ha mark framför allt skog. Men aktiebolaget äger också många hundra fastigheter. Jakten som efter grevens död drevs som  en inkomstkälla lönade sig inte och har alltså nu lagts ner.
Enligt grannarna skulle de nya jaktansvariga ha uppmanats att jaga vildsvin vilket jag och andra välkomnar. Vildsvinen är den vanligaste vilda djurarten här i trakten och orsakar skador i trädgårdar och trafikskador.
Det som glädjer mig mest är att den grymma och i mitt tycke meningslösa andakten troligen försvinner. Hargs bruk köpte in gräsands ägg som de sedan kläckte. Andungarna föddes sedan upp och när de var halvvuxna sattes ut i några viltvatten i juli i några 100-tal. I oktober kunde man se 25 - 30 jägare ställa sig runt viltvattnet och skjuta i ca 10 minuter, alla samtidigt, rakt in i den vettskrämda andflocken. Hargs bruk stod för rapporterande hundar som sökte upp de döda änderna i vattnet. De änder som vinglade utanför viltvattnet tog man ingen hänsyn till. Hur många som skadesköts är det ingen som vet.
Att detta kallas för jakt, att skjuta i tio minuter rakt in i en fågelflock utan att behöva ta sikte och  sedan åka därifrån, är för mig fullständigt obegripligt.
Det vore verkligen oerhört tillfredsställande om en dylik avart inom jakten försvann.
För en mer utförlig beskrivning av en andakt kan läsa på min blogg för några år sedan.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

lördag 20 maj 2017

Jaktkritik

Jag har läst en del av och om August Strindberg genom ären men aldrig läst att han jagat. Nu när jag läser en av Gunnar Brusewitz´s mindre kända böcker "Guldörnen och duvorna - fågelmotiv hos Strindberg" (Wahlström & Widstrand 1989) så framgår det att Strindberg, om inte själv jägare, var fascinerad av jakt.
Trots ett utdrag ur ett brev där Strindberg skriver ..."måste jag i morgon börja en ny skitbok om abborrfiske, jakthistorier, trädgårdskonst o.d. till jullekyr! Åh, det är rysligt!" så kommer boken ut till julen med titeln "Blomstermålningar och djurstycken".
I avsnittet "Jaktminnen" skriver Strindberg "Jakten är ett manligt nöje, därför att det har varit och är ännu mannens skyldighet att kunna döda och se blod, när det behövs, för att icke bli dödad själv med de sina han har under sitt försvar." "Tydligare kan inte de vildromantiska attityden gärna uttryckas" enligt Brusewitz. Själv tycker jag att citatet bara visar en mycket förlegad och sedan länge förkastad synpunkt på jakt och mannan i synnerhet.
När Strindberg beskriver sina upplevelser som jägare sker det med som Brusewitz skriver ""något som liknar självironi, en egenskap som han annars knappast var känd för."  Strindberg skriver också "intagen av en bestämd motvilja mot all ordnad jakt" vilket tyder på att han själv inte jagade men ansåg som de flesta andra på den tiden 1880- 1890-talet att det var nödvändigt fram för allt att döda rovdjur, kråkor, trutar och andra "skadedjur".  Denna attityd har som bekant knappast förändrats, tyvärr.
Enligt Brusewitz så är Strindbergs djursyn något dubbel då han i staden "räddar duvor och sparvar! från att ätas upp av katter och hundar. Strindberg är ingen "djurvän" utan snarare rädd för djur. Hundskräcken 8fobin) för hundar är välkänd. Hundar kallar han "vidriga odjur".
När Strindberg får Heidenstams "Vallfart och vandringsår" av sin gode vän blir Strindberg upprörd över att i en dikt läsa att skalden vägrade ta en god väns hand sedan vännen hade slagit ett värnlöst djur med hunden. Strindberg anser att det "bottnar i svaghet och debilitet". Senare i brevet till Heidenstam kommer Strindberg i på Axel Munthe "Icke skjuta orrar men slagta!" som jag förut skrivit om och därför inte upprepar.
Strindberg kommer också in på djurvännerna i sin bok "En dåres försvarstal" genom att citera (?) en "sinnessjukhusläkare" som anser att bland symptomen på "vansinne" är överdriven kärlek till djur och motsvarande  känslolöshet för människor. Även detta uttalande är för länge sedan förkastat och det förhåller sig tvärs om. Läs gärna Pelle Strindlunds "Jordens herrar".

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida:www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.

lördag 13 maj 2017

Jaktkritik

Som pensionär läser jag en hel del, hör på radio men jag löser också korsord, Det anses bara bra för hjärnan och jag hoppas på så sätt inte bli senil alltför fort. Men jag tycker naturligtvis också att det är roligt.
Senaste korsordet innehöll koden (heter det så?) "den har lock för lat" och blev efter mycket besvär "snaran".
Det är bra att det framhålls att det är lata jägare som använder fällor av olika slag. Jag anser att fällor, snaror inte ska få tillämpas i det som ska vara jakt. Fällor är bara ett enkelt och just slött sätt att eliminera konkurrenter till jägarna själva. Det har inte de kvaliteter som jägarna svarar när det tillfrågas om varför de jagar. 100 %svarar "naturupplevelser", sedan "träffa kompisar", "komma hem till hembygden" osv. Inget av detta uppfylls när man använder fällor och snaror.
Både snaror och fällor är avskyvärda tortyrintrument som borde ha förbjudits för länge sedan.
De finns en undersökning av fångade lodjur mellan 1996 - 2009 som gjorts på SVA. Den undersökningen visar att av de 289 som undersöktes hade 9% tandskador, 17% kloskador och 46% hade träflisor i tarmar och mage. Jag är övertygad om att man skulle finna liknande antal om man undersökt de mördar som fångas i fällor och hos de rävar som fångas i snaror.
Djuren blir naturligtvis desperata när de inte kan komma ur fällan eller bort från snaran. Det kan ju dröja dygn innan jägaren behagar undersöka fällan/snaran och på så sätt döda djuret och avbryta lidandet för djuret.
FÖRBJUD FÄLLOR OCH SNAROR! Jakt är ett lidande för de djur som jagas men fällor och snaror ökar detta lidande.

Köp och läs boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter" Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

fredag 5 maj 2017

Jaktkritik

För några dagar sedan skrev jag om den omfattande lodjursjakten. Då påstod jag att riksdagen hade beslutat om att det skulle vara 250 familjegrupper i Sverige. Detta är fel! Någonstans i mitt bakhuvud minns jag att jag hade läst att antalet var lägre. Jag skulle naturligtvis ha kontrollerat detta innan jag skrev.
Nu efteråt gick jag in på Naturvårdsverkets hemsida och hittade där en Åtgärdsplan för lodjur. I denna fanns att antalet lodjur skulle vara 870 i Sverige vilket innebär att det skulle vara 145 familjegrupper då antalet djur ska delas med sex för att få familjegruppsantalet. I en tabell finns också antalet i de olika regionerna. I norra rovdjursförvaltningsområdet ska det var 66,5 familjegrupper, i mellerst 62 och i södra 18,5 vilket ger 147 familjegrupper.
Se vad jag skrev i mitt förra inlägg. För den vitryggiga hackspetten som har en mycket större spridningspotential kräva 400 för att man anser att den har en tillräcklig stor population för att den ska överleva som art i Sverige på sikt.
Detta är en skandal att inte alla djur i Sverige ha samma möjlighet att överleva.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna

tisdag 2 maj 2017

Jaktkritik

Jag håller på att förbereda ett föredrag där jag ska berätta om Jaktkritikernas inställning till rovdjur.
Självfallet kan jag inte vet något om varje medlems åsikt men min personliga åsikt är att rovdjur endast ska få jaga om någon enskild individ orsakar allvarlig skada eller uppträder oskyggt och oroar människor. Alltså ska endast skyddsjakt tillåtas.
Orsaken till mittställningstagande är att rovdjuren är mycket betydelsefulla för att upprätta en naturlig balans i naturen. Den naturliga balansen ger också ett mycket mer livskraftigt material i de bytesstammar som rovdjuren utnyttjar.
Ett annat skäl är att jakten på våra rovdjur försvagar stammarna och de har på sikt mycket mindre chans att förleva för all framtid.
Ett exempel (förutom den ytterst prekära situationen som varg vargstam befinner sig i) är våra lodjur. Riksdagen (som naturligtvis inte har den nödvändiga kompetensen) har bestämt att Sverige ska ha ca 250 familjegrupper av lodjur.  Detta är alltså 250 par lodjur (även om lodjuren inte lever i par). Eftersom jag också är involverad i "Vitryggsprojeket" alltså den stansning som sker för att återintroducera den vitryggiga hackspetten, så har jag läst den åtgärdsplan som har skrivits för detta projekt. Där anser man att 400 par är syftet innan man anser att projektet är fullföljt. Här är också att tänka på att den vitryggiga hackspetten har goda populationen båge i Norge och Finland och att dessa fåglar inte är rätta för att flyga över hav och långa sträckor. Vi vet att vi har ett lågt men ändock regelbundet inflöde av dessa hackspettar. Det är till stor kontrast till det mycket sporadiska inflöde från Finland/Ryssland av lodjur. Det svenska lodjurstammen har en mycket lägre grad av genetisk variation än den östra stammen.
Något som också försvårar upprätthållande av deb genetiska variationen är den intensiva jakten.  2013 och 2014 måste jakten upphöra då lodjuren kom långt under de 250 familjegrupper som riskdagen bestämt. Vad hände åren innan? Jo,  under de fem åren innan jakten förbjöds dödades 616 lodjur i licnsjakt, 170 i skyddsjakt och 63 i trafiken. vid beräkningar med utgångspunkt från tadiomärkta lodjur beräknar man att ungefär lika många som trafikdödas dödas illegalt.  Totakt blir det ca 900 djur som inte dör en naturligt död. Då man beräknat att det funnit ca 7000 lodjur under dessa fem år dödas det alltså ca 13% beroende på mänskliga aktiviteter.
1998 visade Tatjana Kontio iett examensarbete att högst 6 % av lodjurstammen kunde dödas utöver den naturliga förlusterna om inte lodjurstammen skulle drabbas. Varför tar man inte hänsyn till forskningen?

Köp boken "Jaktkritik - essären och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www. jaktkritiekrna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.

måndag 24 april 2017

Jaktkritik

I fredags hörde jag på Vetenskapsradion då de berättade att ett antal sälungar (kutar) hade tagit sig upp på land. Fenomeney är inte ovanligt men i år hade man tydligen fått fler rapporter än tidigare. Det framgick inte av reportaget hur mångamen Riksmuseet ville inte ha fler till sin obduktion då alla de undersökt hade dött av svält. Tre speciella fall nämndes men det måste alltså vara fler (5-10?).
Jag trodde då , förståss, att det var gråsäljakten som stört sambandet mellan kufarna och deras mödrar. Men det är troligen inte fallet då det enligt Naturvårdsverkets hemsida jakten ska börja i mitten av april och dessa fynd av kutar troligtvis gjordes före denna tidpunkt.
Men vad är det som stör så mycket att kufarna lämnar sina mödrar?Kan det var jägare som är ute och rekognoscerar? Nöjesbåtarna har väl inte ännu kommit i sjön.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida: www.jaktkritikerna.se och gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.

fredag 21 april 2017

Jaktkritik

Naturvårdsverket utfärdar skyddsjakt på gråsäl och knubbsäl (på västkusten). Jag har inte studerat tillståndsbestämmelserna denna gång men tidigare har skyddsjakten bara fått bedrivas några 100 m från fiskeredskap. Detta gäller enbart yrkesfiskare naturligtvis som ska ha möjligheten att skydda sin fångst.
Skyddsjakten är ytterst svår då sälarna bara visar sitt hyvad och det ger naturligtvis en mycket liten träffyta. Tidigare skulle skytten av denna anledning stå på ett fast underlag men detta har sedan tagits bort då avstånden kunde bli förstora mellan skytten och sälen.  Att träffa ett litet föremål från en guppande båt måste vara mycket svårt. I tidigare tillstånd skulle också jägaren se till att sälkroppen bärgades vilket också gjordes enligt uppföljningar av säljakten. Självfallet försvann sälkroppar som kunde tyda på skarpskjutning men inte fler än vad som är fallet i normal jakt märkligt nog.
Min inställning till säljakten har varit att fiskeredskapen ska vara så konturerade att sälar inte kan komma åt fiskarna i näten. Vad jag förstår så finns sådana redskap i all fall för lax. För det andra ska de sälar som skjuts vara de som finns nära näten för att just selektera de sälar som som ser ficknäten som en födokälla. En omfattande jakt som mu sker i namn av skyddsjakt löser inte problemet. Så länge som det finns sälar så kommer det finns fiskare som blir drabbade av förluster av fångade fiskar.  Fiskare har alltid sett sälar som ett problem även då sälarna har mycket få efter giftangreppej som gjorde att sälarna hade svårt att föda kutar.
I går hörde jag om att annat problem i samband med säljakten. Eftersom fiskarna ofta lejer ut jakten till jägare så kräver jägarna bättre kompensation för sina utgifter som bränsle till båten. Den jägare som intervjuades tänkte inte ställa upp i år om inte villkoren förbättrades. Jag antar att det inte är fiskarna som betalar jägarna utan båda grupperna anser nog att staten ska stå för kostnaden. Det skulle likna de för länge seda borttagna skottpengarna som betalades ut för diverse s k skadedjur ofta rovdjur flygande och springande på marken.
Jag tror att de flesta anser att människor inte ska leva på bidrag. Även om bönder ofta får s k EU-bidrag anser också de flesta att dessa borde försvinna om inte annat för att fattigare länder ska ha möjlighet att konkurrera på europeiska marknaden.

Köp boken "Jaktkritik - essäer och bloggar om jaktens avarter". Finns på vår hemsida www.jkatkritikerna.se. Gå med i Fb-gruppen Jaktkritikerna.